Att vara gravid efter ett missfall är ett ämne jag inte trodde att jag skulle behöva beröra förrän efter vårt första missfall förra sommaren. Jag vet att missfall är väldigt vanligt, vi är många kvinnor som behöver gå igenom det fruktansvärda och förlora en själ, ett barn och egentligen hela vår framtid, för det är så det känns. Hoppet, glädjen och visionerna som byggs upp efter ett positivt graviditetstest är så starka. Världen vänds upp och ner, du börjar planera och visualisera hur framtiden kommer se ut, hur du och ditt barn kommer skapa allting tillsammans. Du börjar omedelbart att längta. Jag tror att de flesta, oavsett bakgrund, har någon grad av oro i en graviditet, en oro över att få missfall och förlora det lilla livet. För oss var den definitivt närvarande, troligtvis för att vi försökt i flera år innan vi tillslut blev gravida, det normala för oss var utmaningen, att inte bli gravida, att det var något som var utom räckvidd. Däremot hoppades jag innerst inne att vi inte skulle behöva gå igenom ett missfall också, utan att vi "endast" skulle vara de som hade svårt att BLI gravida. Men verkligheten visade oss något annat.
Uteblivet missfall i vecka 12
Vi fick beskedet i vecka 12, hjärtat hade stannat i vecka 9 troligtvis, ett par veckor efter att vi fått se hjärtat slå på ultraljud. Hela vår värld rasade, allt hopp försvann på en millisekund och vi var tillbaka i kampen och mörkret, kanske ännu djupare än innan. Det spelar aldrig någon roll när i en graviditet du får ett missfall, det får vara precis lika smärtsamt oavsett, det finns inga rätt eller fel. Ett missfall är ett trauma för kroppen och själen. I stunden handlade det framförallt om att min dröm och vision försvann, den kändes längre bort än någonsin. Med tiden kommer perspektiv, som det oftast gör, och vi kunde börja se något positivt i det som skett. Vi hade aldrig fått se ett plus på stickan, och nu hade vi faktiskt gjort det. I det stora perspektivet var det ett stort steg framåt, det minskade inte min smärta, men det hjälpte mig att återfå hoppet.
Den 25 januari 2023 fick vi vårt nästa plus på stickan. Jag hade tagit flera månader till att läka både min kropp och min själ. Jag lät det verkligen finnas utrymme för traumat att bearbetas. Jag tog hand om mig själv, vilade och gjorde saker som fick min själ att må bra. Det finns alltid många råd och rekommendationer i den digitala värld vi lever i, och självklart läste jag på om allt och googlade kring chanserna för att bli gravid direkt igen, för de säger att kroppen lättare blir gravid direkt. Jag vill verkligen säga till dig som läser och som kanske är i samma sits att det aldrig finns något rätt eller fel för just din kropp, du är unik, din kropp kommer vara redo när den är redo. Jag landade i att jag behövde känna mig redo och stark för att kunna försöka igen, för att också kunna vara redo för ett eventuellt missfall till. Så fungerar vi människor, vi jobbar i beredskap, kroppen förbereder sig för faror och varnar hela tiden om något skulle dyka upp. Och mina rädslor för ett nytt missfall är inget verkligt hot, det är bara mina tankar, men kroppen vet inte skillnaden. Men vi kändes oss redo, hoppet och längtan hade växt sig starkare.
Denna gången kändes hela graviditeten annorlunda på något sätt. Framförallt kände jag fysiskt i kroppen att symptomen var annorlunda. Mentalt så var det till stor hjälp, detta var något nytt, det var inte som förra gången. Min sambo sa hela tiden att "då var då, och nu är nu" - det fanns ju faktiskt ingenting som sa att det skulle bli som förra gången. Detta blev ett mantra som vi tog med oss.
Hantera oron för nytt missfall
Oron är konstant, den varierar i intensitet, men den är fullt närvarande hela tiden. Oron grundar sig i kärlek, något jag försökt intala mig själv vilket gör att oron kan kännas lite finare och lättare. Jag har många års erfarenhet av stark oro, och den kan vara fruktansvärt obehaglig och ta över hela kroppen. Oron vill skydda oss, igen så vill den förbereda oss på eventuella faror. Så ja oron kan vara positiv men när den tar över helt så blir den skadlig.
För mig har det varit viktigt att acceptera oron, den kommer finnas där, det finns ingen anledning för mig att försöka få bort den, det kommer bara förstärka oron. Jag behöver bli vän med den, och fokusera på vad den grundar sig i - kärlek. Jag var hela tiden orolig för att behöva gå igenom samma sak igen, samma psykiska och fysiska smärta som ett missfall ofta innebär. Orolig för att förlora ett barn till, förlora en hel framtid till, förlora hoppet, förlora glädjen jag fått tillbaka. Det är svårt att sätta ord på ofrivillig barnlöshet och missfall, mer än att det gör så fruktansvärt ont i hela kroppen, oavsett när, var eller hur din historia ser ut.
Oron har funnits med hela tiden, idag är jag i vecka 21 och oron är kvar, den skiftar men den är kvar.
Verktyg som hjälpt mig genom en ny graviditet, ett missfall och all oro:
- Lär dig acceptera oron, den vill dig väl, den försöker skydda dig, OCH den grundar sig bara i kärlek för din starka längtan efter ett barn i famnen. Träna varje dag på att acceptera oron, sitt med den, sätt ord på den, skriv i en bok eller prata högt med den.
- Self care, sätt dig själv i första rummet, vad mår du bra av, hur kan du vara snällare och mer omtänksam mot dig själv? När livet ger oss utmaningar kan vi lära oss att vara mer varsamma med oss själva.
- Återhämtning, detta gäller både fysiskt, mentalt och själsligt. Ett missfall är ett trauma, ta din tid för återhämtning, desto mer utrymme du ger kroppen och dig själv att få läka desto bättre förutsättningar kommer den få. Planera in tid i naturen, meditation, läsa böcker, tid att bara få vara.
- Tillit, något av det svåraste jag behövt jobba med, men dagligt arbete och påminnelse till mig själv om att våga ha tillit till att allt blir bra. Jag kan inte vet hur, var eller när det blir, men det blir bra. Tillit till att livet vill mig väl, och att de utmaningar jag får längs vägen kommer ge mig något ännu vackrare i slutändan.
- Jämför dig aldrig med andra, din upplevelse och din smärta kan aldrig jämföras med någon annan, du är unik och alla dina känslor är okej.
- Våga dröm och planera, det är skitläskigt att våga tänka positivt när oron spiller över, men igen, det är "bara" dina tankar tills verkligheten visar något annat. Jag utmanade mig själv genom att börja köpa något litet till bebis för varje ny graviditetsvecka för att hålla hoppet uppe, våga tro och göra allt mer verkligt. Jag skulle inte bli mindre ledsen vid ett eventuellt missfall om jag valt att inte drömma, det skulle göra precis lika ont. Jag behövde fokusera på det positiva, tillåta mig själv att få vara glad och våga drömma, det läker min kropp och själ. Och det utesluter ingen oro, den finns och den är okej, men våga dröm också!
Till dig som också gått igenom ett missfall - du är inte ensam, det är inget fel på dig, det är okej att må skit och dra sig undan, precis hur länge du vill och behöver. Det finns inga rätt eller fel i hur du hanterar en förlust, utgå från dig själv och vad du behöver. Ta din tid, känn alla känslor, låt de få utrymme. Be om hjälp när du behöver, sträck ut en hand. Och framförallt - våga tro på att livet vill dig väl, allt blir bra!